Valentina Teresjkova

Sovjetunionen leder rymdkapplöpningen mot USA med 3 – 0. Sputnik, den första satelliten. Check. Laika, den första levande varelsen. Check. Jurij Gagarin, den första människan. Check. Varje gång är amerikanerna precis steget efter. I början av 1960-talet följer världen hur två supermakter försöker övertrumfa varandra och nu är det dags för ryssarna att göra sitt nästa drag.

Valentina Vladimirovna Teresjkova föds den 6 mars 1937 i Bolsjoje Maslennikovo, en liten by intill Volgafloden i Jaroslavl oblast i västra Ryssland, dåvarande Sovjetunionen. Hennes pappa dör i rysk-finska kriget i januari 1940 när Valentina bara är två år gammal. Hennes mamma, Yelena, arbetar inom textilindustrin och lämnas att ta hand om familjen på fyra. Vid krigets slut 1945 börjar Valentina i skolan som 8-åring. När hon slutar skolan 1953 vill hon fortsätta studera till ingenjör men hennes mamma får en stroke och Valentina är tvungen att stanna hemma. Istället tar hon jobb som textilarbetare för att kunna hålla familjen flytande. Hon hatar det. Därför tar hon upp studierna igen på distans och på kvällar. År 1960 får hon äntligen sin ingenjörsexamen. Då har hon dock hittat sin första stora kärlek. Fallskärmshoppning.

Hennes först hopp hade skett den 21 maj 1959, vid 22 års ålder. Efter det fanns ingen återvändo. Så fort hon kunnat hade hon gått med i den lokala flygföreningen och varje helg, när hon inte jobbade eller studerade, tränade hon. Snart närmade hon sig 100 hopp. Dag som natt hoppar hon. Ner på land och i vatten. Det spelar ingen roll. Så länge hon får hoppa. Hon lär sig vänta så länge som möjligt innan hon behöver dra i snöret. 40 sekunder. 50 sekunder. Det finns ingen liknande känsla i hela världen. Om Valentina får välja skulle hon göra det varje dag.

Den 12 april 1961 blir Jurij Gagarin den första människan i rymden. Tillsammans med övriga medlemmar i sin flygklubb följer Valentina ivrigt färden. Efteråt skickar hon in en anmälan om sitt intresse för ett eventuellt framtida program för kvinnliga kosmonauter, ovetandes att det planerades just det.

I december 1961 kallas hon till Moskva som en av hundratals volontärer utvalda för en preliminär undersökning. En månad senare är 400 kandidater utvalda för övervägande. Några veckor senare är listan nere på bara 58 stycken. Slutligen är det bara fem kvar, den slutgiltiga gruppen som ska utbildas till kosmonauter. Två ingenjörer, en lärare, en sekreterare och så en fabriksarbetare som utfört över 90 fallskärmshopp: Valentina. Projektet är topphemligt, inte ens hennes familj får veta vad hon egentligen åker iväg för. De tror det är för en fallskärmshoppstävling. Vilket inte var helt osant.

Tidiga sovjetiska rymdkapslar, till skillnad från de amerikanska konformade kapslarna, var ihåliga runda sfärer. De sovjetiska designerna trodde att det bäst skulle kunna motstå värmen när kapslen återinträdde i jordens atmosfär. Problemet var att den fallande bollen var praktiskt taget omöjlig att navigera och snurrade okontrollerat ibland när den närmade sig marken. Sovjetiska landningar krävde därför att kosmonauten skulle ta sig ut från kapseln under det slutliga stadiet av återinträde, vilket gjorde kvalificering som fallskärmshoppare nästan lika viktig som erfarenhet som en pilot.

I mars 1962 flyttar Valentina tillsammans med de fyra andra kvinnorna till Star City, träningscentret för kosmonauter 7 mil öster om Moskva. Där följer en arton månader lång intensiv träningsperiod för att förbereda dem för de extrema förhållandena i rymdfärd.

Under tiden förbereds uppskjutningen av två farkoster, Vostok 5 och 6, en av dem med en manlig kosmonaut och en med en kvinnlig. Sovjet hade som praxis vid den här tiden att inte bestämma vilken kosmonaut som skulle få flyga förrän i sista minuten. Detta för att kunna se vem av kosmonauterna som var i bäst hälsa och form så nära lanseringen som möjligt. När det gällde kvinnorna skulle de inte få flyga om de hade mens.

Den 31 maj 1963 flygs de kvinnliga kosmonauterna ned till kosmodromen i Bajkonur, i dagens Kazakstan. Ingen av dem vet ännu vem som drygt två veckor senare ska få skjutas upp i rymden. Det svaret kommer först några dagar senare, det är Valentina.

Uppskjutningen för Vostok 6 är satt till den 16 juni. Den morgonen utför Valentina lite morgonträning, äter en frukost, genomgår en medicinsk undersökning och får apparater kopplade på sig innan hon tar på sig sin rymddräkt. Jurij Gagarin och Irina Solovyova, Valentinas backup, följer med henne till avfyrningsplattformen där hon stängs in i kapseln. Två timmar senare lyfter Vostok 6 från jordens yta. Ett antal spända minuter senare får markcentralen in en sprakande radiosignal: Det är jag, Måsen! Allt är bra. Jag ser horisonten, den är himmelsblå med en mörk rand. Hur vacker jorden är… allt går bra. Måsen, Tjajka på ryska, är Valentinas anropssignal och kommer senare hedras som namnet på en asteroid. Valentina är nu officiellt den första kvinnan i rymden.

Allt är dock inte bra. Valentina märker att inställningarna för återfärden är felaktiga. Istället för att ta henne tillbaka till jorden så skulle de föra henne bort från den, ut i yttre rymden. Hon meddelar sin upptäckt till konstruktionschefen Sergei Korolyov som är den som varit ansvarig för inställningarna. Till slut får hon nya uppgifter att knappa in och hon kan pusta ut. Hon kommer kunna återvända hem. Väl där får hon dock inte säga något om fadäsen till någon. Pinsamheten för chefen, och rymdprogrammet, skulle vara för stor. Inte förrän Sergei Korolyov dör 30 år senare kan Valentina äntligen berätta sanningen om hans misstag och hur nära hon varit döden på grund av det.

Trots att hon mår illa under hela resan och rymddräkten skadar hennes ben utför hon alla tester och uppgifter hon blivit tilldelad. Planerad att kretsa kring jorden i bara ett dygn ber hon om den möjliga förlängningen på två dagar till. Hon får ett ja. 89 minuter tar det för henne att runda jorden ett varv. Synen är överväldigande. Rymdens becksvarta mörker som omfamnar Jorden. Hennes hem ser så liten ut. Så skör. Världen behöver tas hand om.

Den 19 juni 1963, efter 48 varv i omloppsbana runt Jorden. Efter 2 dagar, 22 timmar och 50 minuter, nästan 71 timmar totalt i rymden, börjar Valentina och Vostok 6 sin resa hem igen. När kapseln befinner sig över Altai-regionen i södra Sibirien är det dags. På 7000 meters höjd öppnar hon luckan och katapultar ut i morgonluften. Kort därefter landar hon tillbaka på Jorden. På grund av kraftiga vindar har hon kommit ur kurs. Hon hittar ett par bönder som tar henne till en telefon. Två timmar senare möter hon upp räddningsplanet.

Valentinas rymdfärd är ännu i dag den enda genomförda rymdfärden med enbart kvinnlig besättning. Rymdfärden var den sista i Vostokprogrammet och den varade längre än alla dittills genomförda amerikanska rymdfärder tillsammans. Efter rymdfärden utbildade Valentina sig till rymdingenjör och nådde generalmajors rang, den högsta militära grad som en kvinna någonsin har nått i Sovjetunionen och Ryssland. Nyligen, över 70 år gammal, anmälde hon sitt intresse för en enkelresa till Mars.