Susan Solomon

Susan Solomon ler medan fotograferna i Oslos stadshus låter kamerorna blixtra den 10 december 2007. Förenta nationernas klimatpanel, som hon sitter i styrelsen för, har precis mottagit Nobels fredspris. Tjugo år tidigare hade hon hjälpt till att rädda livet på mänskligheten. Inte för att det är därför hon är i Norge, men det kunde lika gärna varit det.

Om man skulle fråga Susan ifall att titta på tv är dåligt för barn skulle hennes svar vara ett bestämt nej. Åtminstone var det inte det i hennes fall. Susan är nio år, kanske yngre, minnet är lite otydligt för hur gammal hon var, men inte över vad hon fick se. Det är mitten av 1960-talet, Susan hade kommit till livet den 19 januari 1956 och växt upp i Chicago, USA, i ett typiskt medelklassområde. Hennes mamma är mellanstadielärare och hennes pappa säljer försäkringar. Kanske är det kontrasten till storstadslivet som gör upplevelsen så stark när hon framför tv:n en kväll får se The Undersea World med Jacques Cousteau, den franske marinbiologen som blivit världsberömd för sina spektakulära naturfilmer.

Susan blir som tagen av de natursköna bilderna och fascinerad av djurriket, framförallt under vatten. Det är det vackraste hon någonsin sett, och det mest intressanta. Där och då, som nioåring, bestämmer hon sig för att bli marinbiolog. Vilket senare i livet skulle visa sig väldigt ironiskt.

På high school, vad som motsvarar gymnasiet i Sverige, börjar hon äntligen plugga naturkunskapsämnena men inser snart att biologi inte alls är så roligt. Det är inte kvantitativt nog. För mycket beror på betraktarens egen påverkan, det är svårt att mäta saker exakt vilket frustrerar Susan. Kemi å andra sidan upptäcker hon går att kalkylera väldigt precist. Det blir en fascination för henne från det ögonblicket, vilket slutligen leder till att hon vinner tredje pris i National Science Fair för ett kemiexperiment.

Det blir en självförtroendeboost för Susan. Hon har hela gymnasietiden slitits mellan sitt intresse för konst, hon har förälskat sig i målning och skulptur, och vetenskap. Vinsten, för att inte nämna hela projektet, får henne att ta den senare vägen. Hon hade upptäckt hur mycket hon älskat researchen och att hon med hjälp av kemi kunnat förstå den naturliga världen bättre. När det är dags för college vet hon därför vad som gäller. Frågan är bara var hon ska studera kemi? Kanske är det för att hon inte känner sig erfaren eller självsäker nog, men hon bestämmer sig för att hon inte är redo att flytta hemifrån än. Hon börjar därför studera på Illinois Institute of Technology, i södra Chicago.

Men världen lockar. För sitt tredje skolår anmäler Susan sig till ett utbytesprogram i Frankrike. Det blir en överväldigande upplevelse, speciellt känner hon det som amerikan. Förenta staterna är så isolerad från resten av världen och de kulturella och historiska influenserna påverkar henne rejält. Inte minst blir det en personlig utmaning, alla hennes lektioner är på franska. Hon tvingas lära sig språket snabbt. Studierna får snart se sig hamna åsidosatta när Susan blir uppslukad av andra aspekter av livet. Hon reser runt i Europa och skaffar sig den ena livserfarenheten efter den andra. Senare rankar hon året utomlands i topp fem bästa upplevelser i livet.

Hemma igen för sitt sista år är det dags att göra klart skolan men hon finner sig kluven kring kemin. Hon vet att hon vill arbeta som vetenskapsman men hon vet också att hon inte vill ha en karriär som testtubsforskare, som hon kallar det. Det är då hon blir inblandad i ett projekt inom atmosfärisk kemi vilket öppnar upp hennes ögon. Det går alltså att jobba med kemi som tar plats utanför labbet. År 1977 tar hon sin kandidatexamen inom kemi och är redo för nästa steg. Något hon redan har förberett sig på.

Den sommaren börjar Susan på National Center for Atmospheric Reasearch (NCAR) i Boulder, Colorado, efter att ha blivit tilldelad ett stipendium dit som betalar hennes forskning. Hon skulle återkomma dit de nästkommande två somrarna. Det är på NCAR som hon träffar Paul Crutzen som introducerar henne för studiet av ozon i den övre atmosfären.

När sommaren är över fortsätter hon sina kemistudier på University of California i Berkeley. Susan finner något vackert över elegansen i kvantitativa kemiexperiment, exaktheten i mätningen. I att komma fram till en lösning. Det sägs att många vetenskapsmän och forskare är musiker, just för att de uppskattar det vackra och kreativa. Personligen är inte musik något stort intresse för henne, men hon älskar ju konst, så kanske har de rätt.

Anledningen till att hon valt universitetet i Berkley som skola är inte en vad utan en vem. Harold Johnston, en kemiprofessor där, som gjort banbrytande forskning inom överljudsflygning. Paul Crutzen på NCAR hade gett henne blodad tand, Susan vet nu att det är atmosfärisk kemi hon vill syssla med. Så långt som det går att komma från den marinbiolog hon ville bli som liten.

Susan är 25 år när hon doktorerar. Efteråt flyttar hon tillbaka till Boulder, Colorado, där hon tar anställning som forskare på National Oceanic and Atmospheric Administration (NOAA) Aeronomy Laboratory. Hon har hittat hem. Det är uppe bland molnen. Men där, långt däruppe i skyn, så pågår det, ovetandes för människorna under, något som kan ha katastrofala konsekvenser för jordens framtid. Fast helt ovetandes är inte världen.

Året är 1973 och den unga doktoranden Mario Molina studerar freoner, en industriell kemikalie kallad chlorofluorocarbons, skapad av DuPont Company. När de uppfanns femtio år tidigare så sågs freoner som en mirakelteknologi. Det började användas i kylskåp, luftkonditionering, sprejburkar, brandsläckare och isolering. Men när Mario undersöker dem upptäcker han att freoner, som vid det laget släppts ut i atmosfären i decennier, potentiellt kan bryta ned ozonlagret. Ozonlagret är det som skyddar oss från solens UV-strålar, utan det skulle risken för hudcancer öka katastrofalt, vår syn skulle skadas och hela näringskedjan förstöras. Mario släpper sin upptäckt i en avhandling året efter och för en gångs skull agerar beslutsfattarna snabbt. Åtminstone i USA. Där börjar en utfasning av freoner i sprejburkar och kylskåp. I resten av världen så händer inte lika mycket lika snabbt. Problemet är under kontroll anses det.

Elva år har gått sedan Mario publicerade sina rön. Det är 1985, och på Susans bord på NOAA ligger en rapport från British Antarctic Survey hon har fått för peer review, faktagranskning. Hjärtat dunkar snabbt. Susan har svårt att kontrollera sin upphetsning. Britterna har upptäckt en katastrof. Deras satelliter har under flera år registrerat ett massivt hål i ozonlagret över Sydpolen. Ozonnivåerna var så låga att de först trott att det var ett misstag. Men det är det inte. Ozonet håller på att försvinna över ett gigantiskt område. Det är fakta. Det har Susan redan hunnit instämma med. Men varför sker det? Och varför över Antarktis?

Teorierna är många som kastas runt inom forskningsvärlden. Kanske är det ett naturligt fenomen? Susan är skeptisk, hon har aningar om vad det kan bero på, men för att bevisa det behövs det göras undersökningar på plats. På Antarktis. År 1986 vill det vetenskapliga samfundet skicka utrustning till Sydpolen för att mäta de atmosfäriska nivåerna av ozon och kvävedioxid. Till hennes kollegors förvåning anmäler sig Susan som volontär att resa med till Antarktis för att göra de nödvändiga mätningarna. Fram till dess har hon koncentrerat sig på teoretiska studier, men chansen att förstå orsaken till ozonhålet får henne att kasta sig ut i fältarbete i den praktiska världen. Hennes teori är att svaret ligger i pärlemormolnen, de färggranna stratosfäriska moln som bildas på höga höjder över polerna på grund av den extrema kylan.

Den 21 augusti 1986 anländer det sexton personer stora teamet från USA till McMurdo Sound, Antarktis. Susan är inte bara den enda kvinnan i gruppen, hon är ledare för den. Endast 30 år gammal är det hon som ledare för den nationella ozonexpeditionen som har hela världens blickar på sig och förväntningarna är enorma. Många tror fortfarande att hålet kan bero på naturliga orsaker. I tre månader utför Susan och hennes team olika mätningar och experiment under extrema förhållanden. Ofta görs de i komplett mörker, i temperaturer på över minus 30 grader och i vindar så starka att de blåser omkull en om dem inte aktar sig.

Utifrån resultatet skriver Susan en rapport där hon lägger fram teorin att det är freonerna som är orsaken till ozonhålet ovanför Antarktis. Två andra studier bekräftar detta. Det här kommer som en chock. Amerikanerna trodde att de löst problemet när de förbjudit ämnet i sprejburkar. Men freoner används fortfarande i Europa och Sovjetunionen. Det finns överallt. Även i Big Mac-förpackningar, som blir en symbol för ozonrädslan.

Ett år efter Susans rapport möts över femtio av världens länder i Kanada för att skriva på Montreal-protokollet där de lovar att fasa ut användningen av freoner och andra ozonförsvagande kemikalier. Papperet må vara signerat, men freoner har en livslängd på över femtio till hundra år. Kemikalier från kylskåp som användes under andra världskriget kan fortfarande cirkulera i atmosfären idag. Men protokollet ger slutligen effekt. År 2006 annonseras nyheten ut över hela världen att ozonhålet för första gången håller på att minska. Innan mötet i Montreal beräknades det att ozonlagret till två tredjedelar skulle vara borta år 2065. Nu ser det istället ut som att hålet nästan helt kommer vara läkt då. Tack vare Susans forskning.

År 1994 får Susan en glaciär i Antarktis döpt efter sig och två år senare sitter hon i publiken i Stockholm när Mario Molina, F. Sherwood Rowland och Paul Crutzen tar emot Nobelpriset i kemi för sitt arbete med att avslöja farorna med freoner. Susan själv tilldelas 1999 National Medal of Science av den amerikanska presidenten. Hon blir 2008 utnämnd av Time Magazine som en av de 100 mest inflytelserika människorna i världen. Året innan har hon själv stått på en Nobelscen. Denna gång i Oslo för att som medlem av Intergovernmental Panel of Climate Change (IPCC), Förenta nationernas klimatpanel, ta emot Nobels fredspris tillsammans med Al Gore.

Idag har vissa bromsat lite i optimismen då det visat sig att det fortfarande läcks freoner runtom i världen, ingen vet bara varifrån. Men Susan Solomon, hon håller hoppet uppe över mänsklighetens förmågor att förhindra miljökatastrofer när det väl kommer till kritan. Idag reser hon världen över för att hålla föreläsningar och prata med politiker för att göra forskningen kring vår värld till en fråga som alla kan delta i. Och vad som inte råder någon oenighet om är att Montreal-protokollet, som var en direkt reaktion på Susans forskning, räddade världen från en katastrof.