Sister Rosetta Tharpe

Elvis Presley dyrkade hennes otroliga gitarrspel, Johnny Cash namngav henne som sin favoritsångare, likaså Little Richard, och Chuck Berry beskrev hela sin karriär som en enda lång imitation av henne. Rock ’n’ roll existerade inte innan Sister Rosetta Tharpe tog upp sin elektriska gitarr och sjöng sin gospel för massorna.

Rosetta Nubin föds den 20 mars 1915 i Cotton Plant, Arkansas, USA, in i ett liv av musik. Hennes mamma Katie är sångare, evangelist och predikant för Church of God in Christ, grundat 1894 av Charles Harrison Mason, en svart pingstbiskop. Det är en av få kyrkor vid den här tiden som tillåter kvinnor att predika och uppmuntrar musikaliska uttryck bortom psalmboken.

Rosetta är bara fyra år när hon plockar upp gitarren och börjar sjunga. Hon blir snart omtalad som ett musikaliskt underbarn och 1921, vid sex års ålder, följer hon med sin mamma på turné med en kringresande evangelisk grupp. I kyrkor över hela amerikanska södern, i vad som kallas för bibelbältet, häpnar gospelpublik över att se Little Rosetta Nubin framträda, ”det sjungande och gitarrspelande miraklet” som hon beskrivs på affischerna.

I mitten av 1920-talet bosätter sig Rosetta och hennes mamma i Chicago, Illinois. Där upptäcker Rosetta blues och jazz, och börjar skapa en egen stil som för samman gospel med den mer sekulära musiken. Hon blir en stjärna vid sin mammas kyrka i Chicago där de utför religiösa konserter när de inte reser för att uppträda på kyrkor runtom i hela landet.

År 1934, vid 19 års ålder, gifter Rosetta sig med Thomas Thorpe, en Church of God in Christ-predikant vid deras kyrka som ofta följt med henne och hennes mamma på många av deras turnéer. Det blir inte långvarigt. Fyra år senare flyttar Rosetta med sin mamma till New York, bakom sig lämnar hon ett avslutat äktenskap men med ett nytt namn. Från och med nu kallar hon sig för Sister Rosetta Tharpe.

I storstaden blir hon presenterad för en ny publik, den breda massan. Rosetta är bara 23 när hon blir signad av Decca Records och den 31 oktober 1938 kliver in i studion för att spela in sin första singel, ”Rock Me”. Rosettas distinkta gitarrstil och melodiska blues blandat med traditionell gospelmusik blir en omedelbar hit. Låten kommer senare att lyftas fram som en inspiration av artister som Elvis Presley, Little Richard och Jerry Lee Lewis.

När människor hör hennes musik blir Rosetta en sensation över en natt, och hennes låtar blir den första gospelmusiken någonsin att toppa Billboards ”raslista”, vad som senare skulle bli R&B-listan. Efter gig med Cab Calloway på legendariska Cotton Club i Harlem och en spelning på Carnegie Hall några veckor senare skjuter hennes popularitet i höjden. Vid 25 års ålder är Rosetta en popstjärna och har etablerat sig som en distinkt sångare och gitarrist i en gravt mansdominerad bransch. Under den här tiden är maskulinitet direkt kopplat till gitarrfärdighet, tanken på en gitarrspelande kvinna finns inte ens. Rosetta krossar dessa fördomar och sexism. Hon får ofta höra ”komplimangen” att hon kan spela som en man. Till det svarar hon alltid: ”Ingen man kan spela som mig. Jag spelar bättre än en man.”

Rosetta räddes inte för att bryta med konventioner. Hon samarbetar med artister som Duke Ellington och Dixie Hummingbirds. Turnérar med Lucky Millinder Orchestra, ett omtalat swingband. Hon samarbetar även med Jordanaires, en helt vit manlig grupp, och började uppträda för blandad publik – inte bara svarta.

Alla gillar emellertid inte hennes blandning av gospel och populärmusik. Speciellt inte att hon väljer att spela ”Guds musik” i de djävulska nattklubbarna. Hennes evangelistiska fans finner det skandalöst, men gemene person älskar hennes musik. Speciellt när hon börjar använda elektrisk gitarr i början av 40-talet vilket blir rejält inflytande för inte bara bluesmusiken men också rocken. 

Framgångarna betyder tyvärr inte att hennes liv blir så mycket enklare. Den strukturella rasismen i mitten av 1940-talet är oerhört utbredd. På turné så är fortfarande restauranger och hotell segregerade, Rosetta tvingas ofta sova på bussar och får nöja sig med matrester.

Under andra världskriget blir hon en legend bland svarta soldater och är endast en av två gospelartister som spelar in V-skivor till trupperna. V-skivor (V för Victory) var ett moralhöjande initiativ mellan staten och skivbolagen för att leverera skivor till amerikansk militärpersonal utomlands.

Efter kriget producerar Rosetta en av sina mest kända hits, ”Strange Things Happening Everyday”. Inte bara blir det den första gospellåten att placeras på vad som kommer bli Billboards rhythm & blues-topplista, i april 1945 når den plats nummer två. Med ”Strange Things Happening Everyday” får fler än någonsin höra Rosetta virtuositet som gitarrist, speciellt i låtens febriga solo. Idag klassas den ofta som den första rock and roll-skivan.

Mitt i succén får hon se sångaren Marie Knight uppträda under en konsert i New York. Två veckor senare frågar Rosetta om Marie vill åka ut på turné tillsammans. De inleder en relation, både på som bakom scen. Även fast Rosetta inte döljer sin bisexualitet inom branschen så är det omöjligt att låta det bli offentligt. Året är 1946 och det skulle inte ses som acceptabelt, speciellt inte av hennes evangelistiska fans. Men under turnén lever de så öppna som möjligt. Tillsammans spelar de in duetten ”Up Above My Head” och uppträder över hela bibelbältet, två queer svarta kvinnor på 1940-talet. Det är modigt, men de gör succé. Marie spelar piano, Rosetta lirar på sin gitarr. Efter några år tillsammans får både relationen och deras professionella partnerskap se sig över 1950.

Ett år senare står Rosetta på Griffith Stadium i Washington D.C. och gifter sig med sin manager, Russell Morrison. Det blir hennes tredje äktenskap. Efter ceremonin tar hon upp sin elektriska gitarr, en Gibson SG, låter sina fingrar smeka strängarna och tar ton. För till arenan har 25 000 betalande gäster kommit för att agera bröllopsvittnen och se Rosetta uppträda. Konserten spelas även in och släpps som ett album. Rosetta är en superstjärna. Men inte länge till.

Unga vita män håller på att ta över rock ’n’ roll-scenen och utveckla soundet Rosetta skapat. Som bisexuell svart kvinna får hon se sin karriär i Förenta staterna bli överkörd. Istället tar hon sitt banbrytande gitarrspelande ut på turné i Europa. Det leder några år senare till ett av hennes mest ikoniska framträdanden.

Året är 1964 och folkmusiken har gjort en comeback. Rosetta är bokad som en del av en amerikansk Folk Blues and Cospel Caravan-turné i Europa. Det är en kall och regnig dag när hon kliver ut ur den hästdragna vagnen och ner på plattformen på den nedlagda järnvägsstationen Wilbraham Road i Manchester. I armkrok struttar hon utmed scenen till sin elektriska gitarr. Under ett tak, det har ju ändå regnat hela dagen, spelar bandet medan en läktare byggts upp på plattformen mittemot. Händer klappar i takt medan Rosetta låter fingrarna ge liv i gitarren. ”Give me a key”, säger hon till bandet innan hon drar igång ”Didn’t It Rain” inför en publik av unga vita britter. Konserten filmas av Granada Television och visas på tv i hela Storbritannien.

Rosetta fortsätter att turnéra i Europa under resten av sitt liv. På kvällen den 9 oktober 1973, strax innan hon ska bege sig till en skivinspelning, avlider Sister Rosetta Tharpe. Begravningsceremonin är liten, Marie Knight är där, hennes gamla partner. Hon har sminkat Rosetta och valt ut hennes begravningskläder.

Den 14 april 2018 väljs Rosetta in i Rock and Roll Hall of Fame för tidigt inflytande. Men det var mer än inflytande. Med sin banbrytande blandning av traditionell gospel med distad elgitarr och svängig rhythm and blues skapade Sister Rosetta Tharpe rocken.