Mabel Normand

I Hollywoods gryning när den amerikanska filmindustrin tog sina första stapplande steg och de första filmstjärnorna föddes så var det en av dem som lyste bland de starkaste. En stjärna som inte bara var en skådespelare, utan också manusförfattare, regissör och producent. Innan Helan & Halvan, innan Buster Keaton, innan Charlie Chaplin så fanns det en komikerstjärna, och det var ”The Queen of Comedy”.

Mabel Ethelreid Normand föds den 10 november 1892 på Staten Island, New York, i en arbetarklassfamilj. Hon är yngst av fyra syskon, hon hade haft fler men det är de tre som överlevt. Musik finns alltid närvarande i hennes familj. Hennes mamma, Mary ”Minne” Drury, har rösten medan hennes pappa, Clodman ”Claude” Normand, hoppar in som pianist på lokala teatrar och klubbar när han inte arbetar som snickare. Det är som följeslagare till honom som Mabel får sina första upplevelser av vad som kommer bli hennes karriär. Men än är det långt dit, familjen kämpar ständigt med ekonomin. Det här hindrar emellertid inte Mabels ambitioner.

Hon skickas iväg för att studera i North Westport, Massachusetts. En gång i månaden åker hon hem för att jobba som servitris på den kombinerade järnvägs- och båtlinjen Fall River Line. Men om somrarna stannar hon kvar på skolan och pluggar extra hårt med förhoppningen att kunna hoppa över en klass. Hon vill bli klar så snart som möjligt, det finns andra saker hon vill lägga sin tid på. Passioner som ligger närmare hjärtat. Dessutom kostar hennes resor hem och tillbaka mycket pengar. Familjen har inte råd.

Musik och teckning, det är vad Mabel brinner för. Framförallt musiken. Vid varje ledigt tillfälle sitter hon vid pianot och tränar, men hennes utveckling går inte så snabbt som hon hoppats. Hon blir inte tillräckligt bra. Mycket beror på att de inte har råd att anlita en riktig pianolärare. Och det är även behovet av pengar som får henne att sluta skolan. Mabel är fjorton år när en vän till familjen föreslår att Mabel kan tjäna pengar som modell åt konstnären Hamilton King. Hon flyttar hem igen. På dagarna poserar hon, först åt Hamilton, sedan många andra konstnärer och illustratörer. Bland annat James Montgomery Flagg som senare kommer skapa den ikoniska “I Want YOU for U.S. Army”-postern med Uncle Sam. På kvällarna fortsätter Mabel sina studier i musik och teckning.

Varje morgon anländer hon med färjan till New York City. Sedan går dagen ut på att posera, i timmar, för magasinomslag och reklamannonser. Mabel avskyr det. Hon hatar att stå still. Hon hatar att bara vara ett sätt för någon annan att vara kreativ. Hon vill skapa något själv. Fast helt olidligt är det inte. Tvärtom så kommer det visa sig ha varit ett rejält träningsläger för vad som komma skall. Det är där i studiorna hon får lära sig att agera och porträttera olika känslor, attityder och gester. Vilket blir ovärderligt när hon som sjuttonåring blir övertalad av sina modellvänner att testa på det nya mediet film.

Hösten 1910 börjar Mabel jobba som smårollsskådis för filmbolaget American Mutoscope and Biograph Company, eller Biograph som det kort och gott kallas. Det är där hon träffar den tolv år äldre skådespelaren och regissören Mack Sennett som hon inleder en tumultartad relation med. Karriären hos Biograph blir emellertid kort. Till vintern drar filmbolaget till Kalifornien för att undfly mörkret och utnyttja det soliga vädret på västkusten. Istället får Mabel ett varmt välkomnande hos konkurrenten Vitagraph. Framförallt så anlitas hon där för att spela i komedier, något både hon själv och de runt henne snart inser är där hon är i sitt esse.

När Biograph återvänder sommaren 1911 övertalar Mack henne att sluta på Vitagraph och komma tillbaka. På Biograph är det emellertid regissören D.W. Griffith, som senare skulle regissera Birth of a Nation, som styr och ställer bakom kameran. Och Griffith, han gillar inte komedier. Istället får han Mabel att agera i dramafilmer eller iklä sig rollen som indian. Det blir snabbt tydligt att Griffith känner sig hotad av henne. Han föredrar sina skådespelare nätta och lätthanterliga, Mabel å sin sida gillar att spela spratt, skämta vitt och brett och festa till det. De andra kvinnliga skådespelarna ser dessutom upp till henne och Griffith är orolig att Mabels rebelliska och mer öppna beteende ska influera hans andra skådisar.  Hennes dramatiska talanger kan regissören emellertid inte klaga på, Mabel gör ett starkt intryck på publiken.

I januari 1912, när filmbolaget återigen tar sitt pick och pack till Kalifornien, så följer Mabel denna gång med. Inte bara det, hon förflyttas till en ny komediavdelning som skapats. Chef för teamet är Mack, som Mabel nu har en stadig relation med. Mack vet hur rolig Mabel är och han bygger hela konceptet med sektionen på att göra Mabel till en komedistjärna. Vilket inte blir svårt, publiken älskar hennes bubblande personlighet och komiska tajming. Så pass att redan till våren 1912 så startar Mack, med ett par kompanjoner, upp ett nytt filmbolag – Keystone Film Company. Med sig tar han såklart Mabel efter att ha övertalat henne med löftet om större kreativ frihet.

Keystone handlar uteslutande om att göra komedier. Mack vet att det säljer och han vet att Mabel är den som är dragplåstret. På Keystone utvecklar hon, precis som Charlie Chaplin, Buster Keaton, och andra komiker skulle göra senare, sin egen persona på film. Karaktären kallas kort och gott för ”Mabel”, och ”Mabel”, hon är en riktig vilding. Hon rider, simmar, kör i biljakter, flyger i luftballonger och flygplan och slåss med skurkar. Nästan alltid utför Mabel sina egna stunts, på eget bevåg, vilket hon sticker ut med i början av 1910-talet. Att riskera sin egen säkerhet ibland är värt det för att få publiken att skratta.

Flera ikoniska filmtraditioner skapas med Mabel iblandad. Det är hon som är tjejen som ligger fastbunden på ett järnvägsspår med ett tåg rusande emot henne (Race for Life, 1913). Hon är den första att få en paj kastad på sig i ansiktet (A Noise from the Deep, 1913). Och hon är med när de legendariska Keystone Cops, det klumpiga gänget poliser, kommer till liv. Framförallt så har hon börjat få den kreativa påverkan hon önskat så länge. Redan 1912 har hon börjat skriva manus, vilket är högst ovanligt för kvinnor vid den här tiden. Framförallt att få officiellt erkännande för det.

Det går så bra för Keystone att de behöver utöka sitt stall av komiker. Mack, Mabel och gänget går och ser en ung engelsman framträda på en teater i Los Angeles. Efteråt övertalar Mabel Mack att skriva ett filmkontrakt med komikern. Så kommer det sig att Charlie Chaplin tar klivet från scenen ut på filmduken. Det är januari 1914. Mack är emellertid inte imponerad men Mabel övertalar honom återigen att ge Charlie en chans. Engelsmannen får stanna, men på villkoret att Mabel tar hand om honom. Vid den här tiden har Mabel även börjat regissera, vilket gör henne till en av de första kvinnliga skådespelarna att göra det. Charlie Chaplin motsätter sig först att bli regisserad av en kvinna vilket till en början gör deras relation ansträngd, men snart blir de goda vänner. Det är Mabel som regisserar Charlie i kortfilmen ”Mabel’s Strange Predicament” (1914) där han för första gången framträder som sin ikoniska Tramp-karaktär.

Under året agerar Mabel och Charlie tillsammans i nästan ett dussin filmer, oftast är det Mabel som skriver och regisserar dem. Det hela kulminerar i världens första långfilmskomedi. I december 1914 har ”Tillie’s Punctured Romance” premiär, Mabel och Charlie har två av huvudrollerna. Filmen blir en dundersuccé och gör Mabel än mer till en stjärna medan den även sätter Charlie på kartan. Så pass att han kräver rejäl löneförhöjning hos Keystone. De ger honom kalla handen och Charlie går vidare in i filmhistorien. Men han kommer alltid minnas Mabel med värme.

Med Charlie borta så paras Mabel i januari 1915 ihop med Rosco ”Fatty” Arbuckle som det nygamla radarparet. De hade redan två år tidigare spelat in ett par kortfilmer tillsammans. ”Fatty and Mabel”-filmerna blir extremt populära. Samma år röstar tidningen Motion Picture Magazine fram Mabel som bästa kvinnliga komiker i landet, bästa manliga är Charlie. Hennes karriär har aldrig var lovande, tyvärr är inte Mabels privatliv det. Hos Keystone har hon fått allt mindre kreativ kontroll samtidigt som hon får uselt betalt jämfört med kollegor på andra bolag. Dessutom kraschar hennes relation med Mack efter att hon kommer på honom i sängen med en annan av hans skådespelerskor.

I början av 1916 hoppar hon därför av Keystone och hittar jobb hos konkurrenten Thomas Ince. Mack, rejält desperat, försöker locka Mabel tillbaka. Han erbjuder henne ett eget filmbolag. Mabel nappar. Och så föds Mabel Normand Feature Film Company i maj 1916. Nu har hon den kontroll hon önskade. Hon sätter sig direkt in i att producera sin första långfilm, Mickey. Hon hittar regissör, anlitar skådisar, och agerar själv huvudrollen i filmen som Mickey, en naturlighetsvurmande tom-boy som tvingas bo med sin hårdnaggade, aristokratiska moster. Fastän Mickey är klar i början av 1917 så hamnar den på hyllan, och får inte premiär förrän december 1918.

Under väntan på distribution tröttnar Mabel återigen på Macks förseningar och ekonomiska strulande. När Mickey slutligen har premiär har hon redan hunnit skriva ett femårskontrakt med mogulen Samuel Goldwyn. Precis som nästan alltid med Mabels filmer så blir även Mickey en sensation. Inte bara det, utan också den mest inkomstbringande filmen det året. Inte för att Mabel får se röken av några pengar. Filmbolaget har hon redan hunnit förlora sedan flera av ägarna fifflat med finanserna.

Vid det här laget har hon redan hunnit agera i sex filmer på hennes nya jobb hos Samuel Goldwyn där hon är en av bolagets mest lukrativa stjärnor, men inte heller där blir det långvarigt. Även hans filmbolag rämnar. Innan dess hinner hon återförenas professionellt med Mack. Tillsammans spelar de in långfilmen Molly O’ men bara en månad innan filmen ska ha premiär i september 1921 så inleds en ny mörk era i Mabels liv.

Hennes vän och förra radarpartner Roscoe Arbuckle åtalas för våldtäkt och mord på skådespelaren Virgina Rappe. Även fast han helt frikänns så är hans karriär totalförstörd, vilket bland annat innebär att alla hans filmer slutar visas. Inklusive de med Mabel. Molly O’ blir emellertid en publiksuccé när den till slut släpps. Men bara några månader senare, mitt under en ny filminspelning, sker nästa skandal. Regissören William Desmond Taylor skjuts den 1 februari 1922 till döds i sitt hem, och den sista att se honom vid liv är Mabel. Även fast hon är oskyld förhörs hon om och om igen av poliser och reportrar vilket görs att hennes namn dras i smutsen. Vissa biografer vägrar till och med att visa hennes filmer.

Sommaren 1922 flyr hon därför till Europa för att undkomma det dömande strålkastarljuset , hon träffar rojaliteter och hänger med George Bernard Shaw och H.G. Wells. Efter att hon kommer tillbaka till Hollywood så släpper hon två nya långfilmer som båda blir succéer. Men skvallerpressen hänger kvar över henne som hökar och hennes hälsa försämras för varje år. Hösten 1924 tar Mabel en break från filmvärlden. Under några månader hittar man henne med de passioner som började det hela. Hon pluggar teckning och piano vid universitetet i södra Kalifornien.

Femton år av skådespeleri har dock gett blodad tand. År 1926 är hon tillbaka framför kameran, men verkligheten kommer snart ifatt henne. Verkligheten som hon förnekat så länge men som varit tydlig för de omkring henne. Hon blir diagnostiserad med tuberkulos. Något hon lidit av i nästan tio år vid det här laget. Den 23 februari 1930 avlider Mabel, endast 37 år gammal.

Under sitt korta liv gjorde Mabel minst 198 filmer, varav 176 kortfilmer och 22 långfilmer. Hon var skådespelare, manusförfattare, regissör och filmbolagschef. En av de allra första kvinnorna att någonsin vara det. Som skådespelare spelade hon nästan alltid rollen som självständig, våghalsig, kvinna. Ofta räddade hon själv mannen eller valde att gå egen väg i slutet. Som regissör var hon speciellt bra på att regissera actionscener. Framförallt så skapade hon i princip själv genren heroisk komedi. Det var inte för inte som Mabel Normand fick epitetet ”The Queen of Comedy”.