Barbara McClintock

Under hela sin karriär gick Barbara sin egen väg. Hon gjorde upptäckter som var så före sin tid att andra vetenskapsmän ignorerade henne. Till slut förstod de emellertid, och resten av världen, att det hon gjort var inget mindre än revolutionerade för vår förståelse om genetik.

Redan som barn visste Barbara att hon föredrog sitt eget sällskap framför andras. Hon föds som Eleanor den 16 juni 1902 i Hartford, Connecticut, USA, som den tredje av fyra barn till Sara och Thomas McClintock. Hennes föräldrar kommer snart fram till att Eleanor är ett alldeles för feminint namn för deras självständiga dotter, och döper om henne till Barbara. För att minska familjens ekonomiska börda, och den dåliga relationen till hennes mamma, bor Barbara från hon är tre till att hon börjar skolan hos sin moster och morbror.

År 1908 flyttar hela familjen till Brooklyn i New York och hon börjar studera på Erasmus Hall High School. Där väcks ett intresse för naturvetenskaperna och en livslång kärlek till forskningen inleds. Så pass att hon vill fortsätta sina studier på Cornell University’s College of Agriculture, något även hennes lärare ivrigt uppmuntrar deras talangfulla elev. Men där sätter hennes mamma ned foten. Kvinnor som studerar på universitet är i hennes ögon udda varelser som ingen någonsin skulle vilja gifta sig med. En syn som tyvärr inte är långt ifrån sanningen. Tack och lov återvänder hennes pappa från sin läkartjänst i armén i Frankrike, första världskriget är inne på sitt andra år, i tid för att överrösta mamma. Självklart ska deras dotter få plugga vidare! Sjutton år gammal börjar därför Barbara till sin stora glädje på Cornell år 1919.

Att Barbara frodas på college är inte bara sant när det gäller hennes välmående och intressen, det visar sig även vara ett passande ord för att beskriva en ny riktning hon kommer att ta i sitt liv. På Cornell kliver hon ur sitt skal och deltar i studentaktiviteter, spelar banjo i ett jazz band och blir klassordförande. Att lämna hemmet är en befriande upplevelse för Barbara. Men den stora förändringen sker år 1921 när hon hoppar på en ny kurs: genetik, en lära som vid den tiden är tämligen ny.

Läraren C. B. Hutchison blir imponerad av Barbaras intresse. Han ringer henne och bjuder in Barbara att hoppa på den mer avancerade genetikkursen på Cornell året efter. Ett telefonsamtal som Barbara senare skulle se tillbaka som livsavgörande. Efter dess skulle hon aldrig blicka tillbaka. Genetik är nu hennes liv. Speciellt intresserar hon sig för genetiken hos växter.

No two plants are exactly alike. They’re all different, and as a consequence, you have to know that difference. I start with the seedling and I don’t want to leave it. I don’t feel I really know the story if I don’t watch the plant all the way along. So I know every plant in the field. I know them intimately. And I find it a great pleasure to know them.

Majs i mikroskopet

År 1923 tar hon kandidatexamen i botanik och bestämmer sig för att fortsätta forska om växter. Fyra år senare disputerar hon som fil. dr. i botanik vid Cornell University och blir anställd där som lärare. Under sin forskning har hon blivit ledande inom cytogenetiken hos majs. Cytogenetik är en ny gren av genetiken som rör studiet av innehållet i cellen, speciellt kromosomerna. Innan dess har traditionell genetik handlat om att studera sådant man kan se med blotta ögat. Men med cytogenetik så använder man mikroskop för att undersöka växters genetik på cellnivå. Det är en helt ny värld som upptäckts och Barbara står i framkant av den.

Barbara utvecklar metoder för att synliggöra kromosomer i mikroskop bättre än någon hade gjort tidigare. Tillsammans med sin student Harriet B. Creighton kan hon med hjälp av dessa tekniker bevisa existensen av genetisk överkorsning under celldelningen, den mekanism vid bildandet av könsceller där kromosomerna kan utväxla information. Kort sagt kan Barbara och Harriet nu visa och förklara hur genetisk variation uppstår i olika arter, även människor. De gör detta genom att studera majs! I och med forskningen har Barbara även skapat den första genetiska kartan för majs. När de publicerar sina upptäckter år 1931 skapar det stora svallvågor i forskningsvärlden.

Barbaras genombrott leder till att hon tilldelas ett flertal stipendiat. Somrarna 1931 och 1932 arbetar hon på universitetet i Missouri tillsammans med genetikern Lewis Stadler som introducerar henne för röntgenstrålning. Hon lär sig hur röntgen kan användas för att skapa mutationer i celler, vilket är ett kraftfullt forskningsverktyg inom genetik.

Strax därefter får hon ett stipendium från Guggenheim Foundation som gör det möjligt för henne att studera i Tyskland i ett halvår under vintern 1933 till 1934. När hon återvänder hem efteråt år det till ett land som lider svårt av den stora depressionen. Barbara har fortfarande stipendiet som försörjer henne ett tag till, men att sedan hitta ett permanent jobb i dessa tider kommer inte vara lätt. Till dess är hon försjunken i sin forskning på Cornell. Hon älskar att vara i labbet. Varje morgon ser hon fram emot att stiga upp och bege sig till sina mikroskop. 

Barbara är 34 år när Lewis Stadler erbjuder henne en assisterande professur på botanikavdelningen på universitetet i Missouri. Året 1936 och hon accepterar. Stadler hade lyckats få tag på finansiering genom att locka med att just Barbara skulle vara en del av arbetet. Han hade till och med beskrivit henne i ansökan som den bästa växtcytologen i världen. När Barbara nu är tillbaka i Missouri börjar hon använda röntgenstrålning igen.

Under sin tid där utökar Barbara sin research med att undersöka effekten av strålning på majsens cytogenetik. Där upptäcker hon att kromosomer kan gå sönder och sedan läka sig själva, en process som ofta leder till mutationer där nya celler har ett annat antal kromosomer än cellen som producerade dem. Den här typen av instabilitet är vanlig i cancer och hennes fynd är en viktig del i forskningen kring sjukdomen än idag.

Hennes tid på University of Missouri är emellertid inte den bästa. Även fast hennes forskning går framåt så finner hon miljön hämmande och diskriminerande. När hon anlitades på Missouri så hade hon till och med blivit varnad att ifall hon gifte sig så skulle förlora sin position. Kvinnor exkluderas ofta från föreningar och tillställningar, vilket inte är unikt för Barbaras universitet, så ser diskriminering av kvinnor ut på den här tiden. Utöver det, och framförallt, så känner sig Barbara begränsad av byråkratin. Hon hade vant sig vid friheten på Cornell, där både studenter och instruktörer var fria att välja sina egna inriktningar och tilläts hänga i labben till sena timmarna. Nu har hon för mycket ansvar som tar värdefull tid från hennes research. Barbara bestämmer sig för att ansöka om ett sabbatsår.

Sommaren 1941 fixar hennes vän Marcus Rhoades att hon blir inbjuden som gästforskare på Columbia University. Under tiden får ledningen på Cold Spring Harbor Laboratory på Long Island, New York, reda på att Barbara är tillgänglig och erbjuder henne en temporär plats hos dem. Hon accepterar och 1942, 39 år gammal, börjar hon sin genetikforskning där. Redan inom ett år blir hon fast anställd. Varken ekonomiskt eller karriärmässigt är det någon klättring från det hon lämnat bakom sig, men nu har hon friheten igen att fokusera på sin research utan att behöva ägna massa tid åt som lärare. Och för Barbara kommer alltid friheten först. Hon vet inte det då, men hon kommer att stanna på Cold Spring Harbor för resten av sin karriär.

Cold Spring Harbor

Med friheten att kunna göra all den research hon bara vill sätter Barbara igång med att undersöka majs igen. Som ett erkännande för sin framträdande roll inom genetikforskningen, väljs Barbara år 1944 in i National Academy of Sciences – endast den tredje kvinnan någonsin att bli det. Året därpå blir hon den första kvinnliga ordföranden i Genetics Society of America.

År 1948 gör Barbara sin största upptäckt hittills. Hon upptäcker att två olika element, som hon kallar för Dissociation och Activator, kan hoppa omkring i kromosomerna och på så sätt fungera som en sorts kontrollanter för var generna gör. Detta förklarar varför en levande organism, såsom en människa, kan producera alla möjliga olika celler även om varje cell har samma genetiska kod. Det så kallade genkontrollanterna kan hoppa runt i kromosomer, ge specifika instruktioner och aktivera eller inaktivera fysiska egenskaper.

Teorin som gäller vid denna tid inom vetenskapen är att gener är fixerade i kromosomen, varje generation ärver exakt samma kromosomer som generationen innan, om inte en större mutation inträffar. Barbaras forskning motbevisar detta. Det är revolutionerande! Det är så revolutionerande att Barbara drar sig för att publicera sina upptäckter.

Presenterar sina resultat

You can see why I have not dared publish an account of this story. There is so much that is completely new and the implications are so suggestive of an altered concept of gene mutation that I have not wanted to make any statements until the evidence was conclusive enough to make me confident of the validity of the concepts… The size of the job ahead is staggering to contemplate, however.

Medveten om att sina upptäckter står stick i stäv med den då dåvarande förståelsen om genetik väntar Barbara med att publicera något förrän det blivit bekräftat av kollegor. Till slut, år 1950, publicerar hon papern ”The origin and behavior of mutable loci in maize” men det riktiga eldprovet blir året efter. Det är då hon håller en föreläsning om sina fynd på den årliga konferensen på Cold Spring Harbor Laboratory. Mottagandet kunde inte ha blivit sämre. Publiken är antingen rejält förvirrade, de klarar inte att greppa hennes komplexa arbete, eller så är de nästan rakt av fientliga mot hennes teorier.

Barbara blir rejält nedtagen av reaktionerna. Även fast hon fått både utmärkelser och rejäla erkännanden för sin forskning tidigare, så känner Barbara att det här är hennes viktigaste arbete hon gjort – på långa vägar. Att bli så ignorerad och alienerad gör henne deprimerad. Hon turnerar runt på universitet och föreläser om sina fynd, men 1953 slutar hon publicera mer forskning. Det är inte lönt längre. Men även fast Barbara slutar med att publicera och föreläsa för att försöka övertyga andra så slutar hon inte med att forska vidare med sina teorier. Hon vet att hon har rätt. Även om ingen annan förstår det än.

I just knew I was right. Anybody who had had that evidence thrown at them with such abandon couldn’t help but come to the conclusions I did about it.

Återupptäckten och Nobelpriset

Våren 1961 får Barbara höra talas om nya forskarrön inom genetik som publicerats av två fransmän, Francois Jacob och Jacques Monod. När hon läser deras paper så inser hon att vad de männen kommit fram till, och fått beröm för, är nästan exakt det hon kommit fram till tio år tidigare. Barbara skriver ett svar på fransmännens paper och påtalar likheterna till sin egen forskning vilket leder till att forskarvärlden till slut börjar ge henne det erkännande hon förtjänar. I slutet av 1960-talet och början av 70-talet gör vetenskapen allt fler upptäckter inom genetiken och hittar bevis för Barbaras forskning även inom bakterier och virus. Molekylär biologi hade gjort stora framsteg och forskarvärlden kom nu ikapp vad Barbara redan hittat. Idag ligger Barbaras forskning till grund för nya insikter inom inte bara immunologi och cancerresearch utan också genetiskt ingenjörskap.

Barbara blir den första kvinnan att tilldelas National Medal of Science när Richard Nixon ger henne hedersutmärkelsen i maj 1970. Kulmen kommer när hon belönas med 1983 års Nobelpris i fysiologi eller medicin ”för hennes upptäckt av mobila genetiska element.” Barbara är inte bara den första kvinnan att tilldelas det priset ensam, hon är den första amerikanska kvinnan att få något Nobelpris ensamt. Barbara är nu 81 år.

I samband med Nobelpriset ges en biografi ut om henne, ”A Feeling for the Organism”, och de båda händelserna gör att omvärlden får upp ögonen för Barbara som inte är helt bekväm med den internationella uppmärksamheten. Även fast hon på universitet hade lättat på sitt eremitliv så kom hon hela sitt liv att betrakta sig som en ensamvarg. Hon gifte sig inte och hade inga barn.

Officiellt går Barbara McClintock i pension från sin tjänst år 1967, men hon fortsätter att forska och hålla föreläsningar för unga studenter på Cold Spring Harbor Laboratory ända fram till sin död 90 år gammal. Hon somnar in den 2 september 1992. Då hade omvärlden länge förstått hur rätt hon visste att hon haft. Även om det tagit tid för dem att ta sig dit.

If you know you are on the right track, if you have this inner knowledge, then nobody can turn you off… no matter what they say.