Althea Gibson

Allting var vitt. Bollarna, kläderna, strumporna, skorna, människorna. Det var lätt att bli snöblind när man tittade på amerikansk tennis. Huruvida det faktiskt var en skriven eller oskriven regel är fortfarande oklart, men rasismen talade ändå sitt tydliga språk. Svarta spelare var inte tillåtna att spela professionell tennis. Det vill säga, tills Althea Gibson kom till världen.

Althea Neale Gibson föds den 25 augusti 1927 bland bomullsfälten i Silver, South Carolina, där hennes föräldrar Annie Bell och Daniel Gibson arbetar. Den stora depressionen slår hårt mot landsbygden och tvingar familjen tre år senare att flytta till Harlem, New York. I ett femvåningshus på West 143rd Street växer Althea upp, på en sträcka av gatan mellan Lenox Avenue och Seventh Avenue som under dagtid barrikaderades till en ”lekgata” så att barn i området under säkra förhållanden kunde springa runt och utöva olika sporter.

En av aktiviteterna är paddle tennis, en nerbantad version av tennis som utvecklats på New Yorks gator, med en mindre plan och lägre nät. En av dagarna ute på gatan plockar Althea och en kompis upp de två racketarna och gummibollen och börjar slå fram och tillbaka. Från det ögonblicket står de i väntan varje morgon på att planen ska sättas upp, så att de kan spela. Det blir inte bara en passion för Althea, det blir också en trygg plats, borta från hemmet. Borta från sin pappa. Ofta skolkar hon och sover till och med ibland i tunnelbanan för att undvika att åka hem, rädd för sin fars våldsamma beteende. Det händer att han tvingar Althea att slåss mot honom uppe på taket till deras hus.

Vid 13 års ålder har den långa, atletiska tonåringen med sin järnvilja att vinna och imponerande racketspel börjat väcka uppmärksamhet. Hon har redan vunnit flera lokala tävlingar inom paddle tennis när musikern Buddy Walker lägger märke till henne och vill hjälpa henne att ta nästa steg. Med hjälp av en pengainsamling från Altheas grannar finansierar han år 1940 ett juniormedlemskap och lektioner på Cosmopolitan Tennis Club, en privat tennisklubb för den svarta medelklassen i West Harlem.

Till en början gillar Althea inte tennis, en sport hon tycker är för svaga människor. Hon vill hela tiden slåss mot den andra spelaren varje gång hon börjar förlora en match. Kanske är det för att hennes motståndare är läkare, advokater och annat folk med pengar och ett liv så långt från hennes eget. Men i lektionerna med klubbens enarmade proffs, Fred Johnson, utvecklar hon sin talang och bemästrar den kraftfulla serve som senare blir ett kännetecken för hennes spel.

Redan ett år efter att hon plockat upp ett tennisracket för första gången vinner hon sin första turnering, sponsrad av American Tennis Association (ATA). En organisation skapad för afroamerikanska tennisspelare, då färgade inte fick spela i US National Championships, dagens US Open. Hon vinner två ytterligare ATA-titlar 1944 och 1945. Det är på organisationens nationella mästerskap 1946 som Dr Hubert Eaton och Dr Robert Johnson får upp ögonen för Althea. De blir imponerade av vad de ser. Båda är inte bara engagerade i tennisvärlden, de är även aktiva inom rörelsen för medborgerliga rättigheter. När de ser Althea formar de en plan, en plan om att skapa den första svarta tennismästaren.

Först och främst behöver de råda bot på hennes bristande utbildning och disciplin som hämmar hennes karriär. Tillsammans bestämmer de att hon under skolåret ska leva och träna med Dr Eaton, som är chefskirurg på det afroamerikanska sjukhuset i Wilmington, North Carolina. På sommaren ska hon bo hos Dr Johnson i Lynchburg, Virginia, där hon får tillgång till bättre träning och lärare. Hon flyttar samma år och de bättre levnadsförhållandena ger snabbt resultat. År 1947 vinner hon ATA:s mästerskap för kvinnor, och sedan året efter, och året efter. Hon kommer behålla titeln de närmaste tio åren i rad.

Framgångarna ger Althea möjlighet att plugga på ett universitet i Florida tack vare ett sportstipendium men i övrigt står dörrarna stängda för henne. Tennis är en vit sport i Förenta staterna och hennes försök att delta i turneringar avslås en efter en. Medan US Open i sig har regler emot diskriminering så kvalificerar sig spelarna till mästerskapet genom att samla poäng från sanktionerade turneringar, som i sig endast tillåter vita deltagare. Men Altheas växande rykte som en illa behandlad elitspelare undgår inte alla.

Att Alice Marble är en tennismästare är nästan en underdrift, i sin karriär vann hon 18 Grand Slam-titlar och rankades som nummer ett i världen. Framförallt är hon ett fan av Althea och har med avsmak följt hur tennisvärlden behandlat henne. Hon skriver ett argt brev som publiceras i American Lawn Tennis Magazine där hon fördömer sporten för deras vägran att låta Althea spela i US Open. Det blir en vändpunkt. Månaden efter antas Althea till de amerikanska nationella mästerskapen i Forest Hills, som den första färgade spelaren någonsin.

Den 25 augusti 1950, på sin tjugotredje födelsedag, kliver Althea ut på planen där aldrig en svart spelare, kvinna eller man, satt sin fot förut. Dagen är historisk på de nationella tennismästerskapen för kvinnor vid West Side Tennis Club i Forest Hills, Queens. Och det börjar bra, åtminstone på planen – där hon leder mot en Wimbledon-vinnare. Men från läktarna skriker de åt Altheas motståndare att hon ska ”Beat the nigger! Beat the nigger!”. Sedan kommer stormen, bokstavligt talat. Det börjar fullkomligt ösa ned och ett blixtnedslag krossar en av stenörnarna på toppen av stadion. Matchen avbryts. När den återupptas nästa dag är Althea märkbart tagen av horderna av fotografer och hatet från läktarna. Hon förlorar matchen efter mindre än en kvart.

Efter att ha tagit examen börjar hon 1953 som lärare på Lincoln University, Missouri. Även fast hon nu kan tävla så tjänar hon inte några pengar. Hon är nära att ta värvning i amerikanska armén men ändrar sig när utrikesdepartementet skickar iväg henne på en goodwill turné i Asien 1955. Sexveckorsresan stärker hennes självförtroende och efter turnén är över stannar hon kvar utomlands och spelar matcher runtom i världen, framförallt i Europa.

År 1956 blir hon den första svarta spelaren att vinna en Grand Slam-turnering när hon tar hem de franska mästerskapen. Hon vinner också dubbeltiteln, tillsammans med britten Angela Buxton. Senare under säsongen vinner hon Wimbledon-dubbelmästerskapet, de italienska mästerskapen i Rom, de indiska mästerskapen i New Delhi och det asiatiska mästerskapet i Ceylon (dagens Sri Lanka). Men det är 1957 som enligt Althea själv blir hennes år.

I juli befinner sig Althea i anrika Wimbledon. Hon har redan gjort debut där ett par år tidigare, som den första färgade spelaren. Hon hade inte vunnit då, men idag, den 6 juli 1957 besegrar hon Darlene Hard i finalen och vinner därmed singeltiteln. Det är en historisk dag. Althea är den första svarta mästaren i Wimbledons historia. Inte bara det, hon är den första vinnaren någonsin som personligen får ta emot trofén från Elizabeth II själv. Kontrasterna i Altheas liv är vid det ögonblicket större än någonsin. Att skaka hand med drottningen av England är långt ifrån att tvingas sitta i den färgade delen av bussen där hemma i USA.

Apropå hemma, när hon återvänder till Förenta staterna hedras hon med en stor parad i New York. I baksätet av en cabriolet sitter hon och vinkar åt de uppskattningsvis 100 000 människor som kantar Broadway för att fira henne. Hon är bara den andra svarta amerikanen, efter Jesse Owens, som får ett paradfirande i New York City. Under ceremonin överlämnar borgmästaren Robert F. Wagner Jr till Althea bronsmedaljongen, stadens högsta civila utmärkelse. En månad senare vinner hon sitt första US National Championship. Både 1957 och 1958 rankas hon som den främsta kvinnliga tennisspelare i hela världen och utses även båda åren till årets kvinnliga idrottare av Associated Press som första svarta kvinnan. Hon blir dessutom den första svarta kvinnan att pryda omslagen till Sports Illustrated och Time Magazine.

Men medan Althea upplever en enorm framgång inom tennis utsätts hon samtidigt för rejäl fientlighet. Hon är fortfarande inte tillåten att bo på samma hotell som vita eller dricka ur samma vattenkranar. Hon får inte ens en reservation för en lunch som hålls till hennes egen ära.

Efter att ha vunnit 56 nationella och internationella titlar som singel och dubbel pensionerar sig Althea från amatörtennis. Innan 1968, då nya regler introduceras, ges inga prispengar vid turneringar och professionella tennisspelare får inte delta. Pengar ska inte vara inblandat. Althea är nästan alltid pank. Visst är det toppen att kallas för drottningen av tennis, för att inte nämna skaka hand med drottningen själv, men hyresvärdar och livsmedelsbutiker tar inte betalt i kändisskap, de vill ha kontanter. Hon börjar tjäna lite pengar genom att spela på sponsrade event men passar även på att ta upp en gammal dröm – underhållningsbranschen.

Redan 1943 hade hon deltagit som sångare och saxofonist i en tävling på Apollo Theater i Harlem. Nu börjar hon sjunga professionellt. En skivbolagsrepresentant blir så imponerad av att höra Althea sjunga på ett event att hon för ett skivkontrakt och släpper år 1959 albumet Althea Gibson Sings. Hon blir inbjuden två gånger till tv-programmet The Ed Sullivan Show för att sjunga låtar från skivan. Samma år kan även biopubliken se henne i The Horse Soldiers, spelandes gentemot John Wayne. År 1960 släpper hon sina första memoarer, I Always Wanted to Be Somebody.

Under tiden så står hennes karriär som professionell tennisspelare helt still. Medan vita spelare får erbjudanden och inbjudningar till höger och vänster så ekar det tomt för Althea. Hon må ha brutit ned rasbarriärerna för vilka som får spela tennis, men rasismen finns fortfarande kvar. Hon bestämmer sig för att ge sig i kast med ett annat intresse: golf. År 1964, vid 37 års ålder, blir Althea den första svarta kvinnan att delta i Ladies Professional Golf Association (LPGA)-turné. 

Tolv år efter Altheas egen banbrytande vinst på franska mästerskapen vinner för första gången en afroamerikansk man en Grand Slam titel när Arthur Ashe tar hem US Open år 1968. Och över trettio år efter det är då Serena Williams, en annan afroamerikansk kvinna, vinner sin första av sex US Opens år 1999. Innan matchen hade Serena skickat ett brev med frågor till Althea.

När Althea började spela tillhörde färre än 5 procent av tennisspelarna minoriteter. När Althea avlider, 76 år gammal, i september 2003, är den siffran uppe i 30 procent. Tennisvärlden är överens om att det är tack vare henne.