Alice Guy-Blaché

Marie Clotilde Franceline Aubert är bestämd. Hennes femte barn ska födas på fransk mark. Höggravid befinner hon sig på en Atlantångare på väg från Chile, tillsammans med sin make Émile Guy och deras fyra barn. Så kommer det sig att Alice Ida Antoinette Guy föds i Saint-Mandé, i den östra utkanten av Paris, den 1 juli 1873.

När Alice är bara några månader gammal anförtros hon till sin mormor i Schweiz. Hennes föräldrar åker tillbaka till Chile där Émile äger två bokhandlar i Santiago och Valparaiso och driver ett förlag vid sidan om. Först efter Alice fyllt tre år kommer hennes mamma och tar henne tillbaka till Sydamerika. Alice kommer för alltid minnas seglatsen till Chile. Hur de passerar genom Magellans sund, nära Chiles södra spets, och hon fantiserar fram älvor och uråldriga djur i isväggarna.

Vid sex års ålder är Alice tillbaka i Frankrike igen och skrivs in för att gå i skola vid ett kloster. Borta i Chile börjar affärerna och familjen under åren falla samman. I början av 1891 dör hennes pappa Émile och för att försörja sig själv och sin mamma tar Alice jobb som maskinskriverska och stenograf, ett helt nytt yrkesfält då skrivmaskinen inte uppfunnits långt innan.

I mars 1894 börjar hon arbeta för kameratillverkaren Comptoir général de la Photographie som sekreterare åt Léon Gaumont som året efter tar över företaget tillsammans med bland annat Gustav Eiffel. Företaget heter nu bara Gaumont och är en av flera företag i Frankrike som just då experimenterar med olika former av kameror. Alice följer med Léon till ett evenemang som konkurrenterna Auguste och Louis Lumière bjudit in till den 22 mars 1895. Vad de får se är den första filmvisningen någonsin. Även om bröderna Lumière själva är mer intresserade av sina färgfoton så är det deras fyrtiofem sekunder långa kortfilm ”Workers Leaving the Lumière Factory” som visas i slutet av eventet som fångar allas intresse. Inklusive Alices.

Gaumont börjar efter det fokusera allt mer på att tillverka filmkameror men både de och Lumière är mer intresserade av själva mekaniken än vad som görs med dem. Filmen som Alice och Léon fått se hade ju i sig bara varit en enkel scen med arbetare som lämnade Lumière-anläggningen i Lyon. Alice är övertygad om att det går att göra något mer intressant än att filma ett tåg som anländer till en station, det är ju urtråkigt. Film kan användas till mer än bara fotografera vad som helst som händer framför kameran. Det finns utrymme för ett berättande. Kanske är det hennes äventyrliga barndom med resor mellan kontinenter. Kanske är det att växa upp med en bokhandlare till far i en medelklassfamilj med dagar fyllda av läsande, musik och teater. Men i Alice finns en rejäl berättarlust.

Alice tar mod till sig och frågar Léon om tillåtelse att filma ett par scener med en av företagets kameror. Chefen rycker på axlarna. Visst, det verkar som en fånig, flickaktig sak att göra, tycker han, men Alice prova kan om hon vill, men på ett uttryckligt villkor: det får inte störa hennes jobb som sekreterare.

Beväpnad med en kameraoperatör, en skådespelare och lite rekvisita gör Alice år 1896 sin första film, ”La Fée aux Choux” (“The Cabbage Fairy”), som hon både skriver, producerar och regisserar. Inte bara är det hennes första film, det är den första fiktionsfilmen med ett faktiskt narrativ som görs någonsin. Att hon även därmed blir den första kvinnliga regissören går av bara farten, det finns ju ändå inte mer än en handfull personer i världen som gör film ännu.

Sekreterarjobbet kan efter det slänga sig i väggen! Alice befordras samma år till produktionschef för Gaumont som nu omvandlas till en filmstudio. Efter det är det som att en damm har öppnats.

Hon gör dansfilmer, komedier, äventyr och romantik. Thrillers och westerns. Religiösa epos och dokumentärer. Mellan 1896 och 1906 producerar hon nästan sexhundra stumfilmer på allt från en till trettio minuter långa. Alice blir en pionjär. Utöver stumfilmerna gör hon även hundrafemtio ljudfilmer med Gaumonts egna system Chronophone som kan synka ljud med bild, nästan trettio år innan det slår igenom. Hon skapar filmer som färgas förhand, använder specialeffekter och spelar in scener utomhus på plats, inte bara i en studio. År 1906 gör hon sin hittills största och mest påkostade produktion, The Life of Christ. Ett trettio minuter långt epos, med tjugofem kulisser, ett flertal exteriörer och över trehundra statister.

Under de tio åren är hon förmodligen även den enda kvinnliga regissören i världen i en från början mansdominerad bransch. I en tid då kvinnor ännu inte har någon rösträtt väljer Alice att skapa filmer med aktiva, äventyrliga och självständiga kvinnliga hjältinnor. Hon intresserar sig mycket för könsnormer och sexism, vilket bland annat visar sig i komedin ”The Consequences of Feminism” där män och kvinnor byter roller.

År 1907 gifter Alice sig med Herbert Blaché, en kamerman på Gaumont, och säger upp sig från företaget. Kort efter skickas Herbert till New York för att marknadsföra Gaumonts ljudsynkningssystem. I början av året därpå reser paret dit och i september föds deras dotter, Simone. Familjelyckan är stor men affärslyckan mindre. Efter bara nio månader faller Gaumonts franchiseplaner samman, Thomas Edison har börjat sälja sitt eget ljudsystem och vill inte ha konkurrens. Herbert får då istället rollen som chef för Gaumonts filmstudio i Flushing, Queens.

Alice märker dock att lokalen i princip står helt oanvänd och bestämmer sig för att tillsammans med sin man och en partner starta ett eget filmbolag, Solax Company. Återigen är hon först, nu som kvinna med egen studio. I Gaumonts gamla lokaler börjar Alice göra film efter film igen. Det är under den här tiden som hon regisserar ”A Fool and His Money” år 1912, vilket är den första filmen med ensemble bestående helt av afroamerikaner. Det går så bra för Solax och Alice filmer att de redan efter två år, när hon är gravid med deras andra barn, kan bygga sina egna moderna studiolokaler i Fort Lee, New Jersey. Platsen är då centret för filmskapande i USA, Hollywood har ännu inte uppstått, och Solax är det största filmbolaget i landet.

För att kunna fokusera mer på filmskapandet och mindre på affärsdelen i att driva ett filmbolag gör hon Herbert till VD över Solax. Alice filmer blir fler, Solax släpper nu mellan två och tre filmer i veckan, och längre. Kortfilmer är på väg bort, publiken vill ha långfilmer. Hon håller ett heroiskt tempo där hon kastar sig mellan sina roller som regissör, manusförfattare, producent, klippare, projektledare, inspelningsplatsscout och alla andra yrken som ingår i skapandet av en film. På en studiovägg hänger hon en stor skylt med texten ”Be Natural”. Vilket är hennes ständiga mantra till sina skådespelare, agera naturligt, inte teatralt.

Kort efteråt startar Herbert sitt eget produktionsbolag, Blaché Features. Döpt efter sig själv. Där anställer han Alice som VD och de två bolagen arbetar parallellt med att skapa filmer. De filmer Herbert regisserar producerar Alice, och vice versa. Men både deras personliga som professionella relation håller på att falla ihop. Herbert tar av Solax tillgångar för att investera i sitt eget bolag och Alice märker allt mer hur könsdiskrimineringen, som var illa från början, nu får allt att börja vackla. Både i hemmet som på jobbet. Hollywood har dessutom kommit till liv och hela filmbranschen håller på att fly från en kust till en annan. Herbert är en av dem. År 1918 lämnar han Alice och deras barn för att tillsammans med en av sina skådespelerskor han inlett en affär med söka lyckan i Kalifornien.

Alice dör nästan i spanska sjukan-epidemin år 1919 medan hon regisserar sin sista film. Hon beger sig efter det till Hollywood och arbetar som Herberts regiassistent. Privat är dock deras relation över och de bor separat. Ekonomin är emellertid i kras och Alice tvingas sälja Solax ett par år senare ungefär samtidigt som paret slutligen gör skilsmässan officiell. Efter det bestämmer sig Alice att lämna USA bakom sig och flyttar med sina två barn till Frankrike igen. Filmvärlden visar sig då vara helt stängd för henne. Under 1910-talet hade ett flertal andra kvinnliga regissörer tagit plats vid hennes sida, men decenniet efter så är de alla borta. Branschen är nu helt mansdominerad. Så pass att hennes egen del tycks hålla på att suddas ut.

Under 1940-talet blir Alice allt mer bekymrad över sin oförklarliga frånvaro från filmindustrins historia. Inte ens Léon Gaumont nämner henne när han skriver om företagets första dagar. Under de närmaste tjugo åren ägnar Alice mycket tid att föreläsa om film, vara i kontakt med filmhistoriker och kollegor, och korrigera felaktiga uttalanden i hopp om att hon inte ska skrivas bort från historien. Till viss del hjälper det. År 1953 tilldelas hon Hederslegionen, den högsta orden en civil kan få i Frankrike. Sina fyra sista år i livet spenderar Alice tillbaka i New Jersey. Den 24 mars 1968 somnar hon in, 94 år gammal, bara ett par mil från där hennes filmstudio en gång i tiden legat. 

Under sin karriär regisserar Alice Guy-Blaché över 1000 filmer. Idag känner man bara till runt 150 av dem som är bevarade.