Karen Horney

Är det inte udda hur mycket betoning Sigmund Freud lägger på det manliga sexuella organet i sin psykoanalys? Det här ifrågasätter Karen Horney när hon blir aktiv inom det nya fältet inom psykologin i början av förra seklet. Under sin karriär lägger hon inte bara grunden för feministisk psykologi, hon förkastar neuroser som något biologiskt rotat och publicerar dessutom en av de första självhjälpsböckerna.

Karen Danielsen föds den 16 september 1885 i Blankense, en förort till Hamburg i Tyskland, som det andra barnet till Clotidle och Berndt Wackels. Berndt är norrman, men har tyskt medborgarskap, och arbetar som sjökapten. Han är strikt religiös och auktoritär. Karen beskriver honom i sin dagbok som en grym disciplinär person. Hon och hennes äldre bror, döpt till Berndt efter fadern, kallar honom för ”Bibelkastaren”, för det är exakt vad han gör. Mamma Clotilde, som alla känner som Sonni, är väldigt annorlunda sin make. Hon är Berndts andra fru och nitton år yngre. Sonni är välutbildad och mer liberal i sina värderingar. Äktenskapet är inte lyckligt.

Inte lyckligt är inte heller Karens relation till pappan som hon tycker favoriserar storebrodern Berndt som hon i sin tur älskar mycket. Så pass att när brodern förskjuter henne hamnar hon i den första av flera depressioner hon kommer att plågas av under sitt liv. Hon är nio år. Vid samma tid ändrar hon sin attityd och sitt agerande. Hon blir mer ambitiös och även rebellisk. Efter att hennes far ger henne elaka kommentarer om hennes utseende bestämmer hon sig; om hon inte kan vara snygg så ska hon vara smart. Att göra bra ifrån sig i skolan blir den högsta prioriteten. När hon är tretton vet hon vad hon vill bli: läkare – ett ovanligt, nästintill orealistiskt mål, för en kvinna i slutet av 1800-talet.

År 1906 börjar hon studera medicin på universitetet i Freiburg. Beslutet hade varit lätt för henne, inte lika mycket för andra, inklusive hennes familj. Det var bara sex år sedan det blivit tillåtet för kvinnor alls i Tyskland att studera på universitet och skolan i Freiburg var en av de första att öppna upp för det. Av 2350 studenter på universitet år 1906, så är endast 58 av dem kvinnor. Karen är en av dem. Vanligt vid den här tiden är att studera på flera olika universitet för att få en grundläggande utbildning. Två år senare byter Karen därför till universitetet i Göttingen för att slutligen ta sin läkarexamen i Berlin 1913. Under studierna har hon hunnit träffa och gifta sig med juridikstudenten Oskar Horney år 1909.

De senaste åren har inte varit lätta för Karen. År 1910 föddes deras första av, vad som skulle bli tre, döttrar, Brigitte. Inom mindre än ett år efter det dog båda Karens föräldrar. Dessutom hade äktenskapet snabbt börjat krackelera. Påfrestelsen får henne att vända sig till psykoanalysen, vilket blir en nystart. Hennes analytiker är nämligen Karl Abraham, en lärjunge till Sigmund Freud. Karl blir hennes mentor och de närmaste åren engagerar hon sig som psykiatriker vid sidan av jobbet som läkare. Karriären tar fart när hon år 1920 blir en av de första anställda på nygrundande Berlin Psychoanalytic Insitute. Under de kommande åren föreläser hon på institutet och hjälper även till att utforma kurser och utföra egen psykoanalytisk research.

Livet når ett nytt gupp år 1923. Oskars firma kraschar och hans beteende blir allt mer aggressivt gentemot Karen och döttrarna. Samma år dör Karens storebror i sjukdom, endast fyrtio år gammal. Karen hamnar i sin andra grava depression i livet, som blir så pass allvarlig att hon har självmordstankar. Istället tar hon år 1926 med sina tre döttrar och lämnar Oskar. Sex år senare bjuder kollegan Franz Alexander in henne att vara biträdande chef för det nyligen startade Chicago Psychonanalytic Institute. Hon tar erbjudandet och emigrerar med döttrarna till USA. Oron över nazismens uppgång i Tyskland hade hjälpt till att motivera beslutet.

Här, i denna nya miljö i USA, når Karens psykoanalytiska studier en ny kulmen. En annan av anledningarna till att hon tackat ja till att flytta från Berlin hade varit Sigmund Freud och dennes blint dyrkande följare. Även om Karen i huvudsak höll med i mycket i den freudianska teorin hade hon tidigt börjat kritisera delar av hans synsätt. Framförallt kritiserade hon Freuds idé om ”penisavund”, ett koncept hon menade var både felaktigt och nedvärderande mot kvinnor. Karen hävdade istället att det Freud egentligen upptäckt var kvinnors rättfärdiga avund på mäns makt i världen. Dessutom, menade hon, kunde män lika mycket lida av ”livmodersavund”, där de känner sig avundsjuka på kvinnors förmåga att föda barn. Det här får män att känna sig underlägsna och är en av anledningarna till de kämpar så starkt för att bli framgångsrika och göra sitt namn kända. Det är en kompensering för denna oförmåga. 

I sin paper ”The Problem of Feminine Masochism” (1933) bevis Karen även att kultur och samhälle uppmuntrar kvinnor att vara beroende av män för deras kärlek, prestige, rikedom, omsorg och skydd. Detta beroende har lett till att kvinnor, enligt samhället, bara ska fokusera på att vara vackra och charmiga. Konsekvensen blir att kvinnor endast kan få värde genom sina män, barn och familj. Fjorton av Karen texter skulle senare ges ut i samlingsvolymen ”Feminine Psychology”. Hon lade i och med sin forskning grunden för en ny gren inom psykologin, ur kvinnors perspektiv, och idag räknas Karen som en pionjär och den första psykoanalytiska feministen.

Efter två år i Chicago flyttar hon till Brooklyn i New York. Vid den här tiden har stadsdelen Brooklyn blivit en intellektuell smältdegel i världen, mycket tack vare tillströmningen av judiska flyktningar från Nazityskland. Psykoanalysen frodas där. Hon blir medlem av New York Psychoanalytic Institute, föreläser för och lär upp nya psykoanalytiker på New School for Social Research och öppnar dessutom egen mottagning.

Karens intresse vänder sig från feministisk psykologi till teorier om neuroser och självbild, baserad på sin egna erfarenheter inom psykoterapi. I slutet av 1930-talet skriver hon ett flertal texter och böcker där hon fortsätter att ifrågasätta Freud. Istället för, som Freud menat, att det är biologiska drivkrafter som bestämmer en individs personlighet så argumenterar Karen för att det snarare är ens miljö och sociala förhållanden som formar en och är de främsta orsakerna till sådant som neuroser och personlighetsstörningar.

Besvikelsen har vid det här laget växt sig stor över trångsyntheten inom psykoanalysen och de reaktioner hon får. Hennes avvikelse från den ortodoxa freudianska psykologin leder till slut att hon avgår från sin tjänst på New York Psychoanalytic Institute år 1941. Istället är hon med och grundar samma år American Institute for Psychonanalysis, som fokuserar på just betydelsen av sociokulturella faktorer som orsak till att forma en individs personlighet. Hon startar även tidskriften American Journal of Psychoanalysis och börjar föreläsa på New York Medical College. Karens avstånd från den traditionella freudianska psykoanalysen har gjort att hon kallats för neo-Freudian.

Under sina sista år i livet fortsätter Karen att utöva, föreläsa och skriva om psykoanalys. Hennes fokus inom psykologin vänder sig mot självhjälp och självutveckling. Hennes idéer utmynnar i en ny approach till psykoanalytisk terapi. Hon försöker hjälpa patienter att identifiera den specifika orsaken till deras ångest och menar att det är lika viktigt för psykoanalysen att hantera verkliga, nuvarande problem som det är att rekonstruera känslomässiga tillstånd och fantasier i barndomen. Det som Freud så ivrigt baserat hela sin psykoanalys på. Enligt Karen så är jaget kärnan i ens varelse. Om man har en exakt uppfattning om sig själv, är vi fria att förverkliga vår potential. Vår självmedvetenhet, menar Karen, är en del av att bli en bättre, starkare, rikare människa. Det är den personliga roll som varje person har i sin egen mentala hälsa och uppmuntrar till självanalys och självhjälp så viktig. De med relativt små neurotiska problem kan till och med vara sina egna terapeuter, menar Karen. hon utvecklar sina idéer till den utsträckningen att hon släpper en av de allra första böckerna om självhjälp år 1946, med titeln ”Are You Considering Psychoanalysis?”.

In i det sista är Karen aktiv som psykiatriker. År 1952 föreslår vänner och kollegor att de ska öppna en stiftelse i Karens namn, för att ära hennes bedrifter. Hon blir djupt smickrad. Karen Horney Foundation bildas i New York det året. Hon dör kort därefter i cancer, den 4 december 1952. Tre år senare öppnar Karen Horney Clinic som ett center för research, lärande och behandling. Idag räknas Karen Horney som en pionjär inom psykoanalysen som bidrog rejält till vår förståelse av mänsklig psykologi.